Säg den lycka som varar för evigt
Lördagens packande o städande av lägenheten gick så snabbt o det var full håll-i-gång hela tiden så då hade jag inte tid att tänka eller känna. Men på natten mellan lördag o söndag så vaknade jag o förstod vad dagen hade inneburit. Då kom mina tankar o känslor ikapp mig. Att städa o låsa dörren för sista gången o flytta hem mina saker till Jämshög gör att jag inte har någon plats som är min egen. Ingen plats där jag känner trygghet, tillhörighet o lugn. Ingen plats dit jag kan fly o bara vara Emma. För tillfället är mina privata saker utspridda på tre olika ställen, i tre olika städer/byar, i tre olika landskap. Efter en del tröstande från Hampus så somnade jag äntligen med en viss känsla av lugn i kroppen.
Söndagen var bra med god frulle, tv-serie, film, badkarsmys o god middag. Men säg den lycka som varar för evigt. Tågresan hem innebar två byten. Älmhult – Alvesta, Alvesta – Värnamo, Värnamo – Halmstad. Men pga av försening redan i Älmhult så hann vi inte fram till bytet i Alvesta o tågpersonalen vägrade att ta sitt ansvar o ropade ut i högtalarna att ”tyvärr kan inte det anslutande tåget vänta eftersom det har andra anslutningar att passa. Vi rekommenderar att ni beställer taxi o skickar fakturan till oss. Vi rekommenderar även att ni samåker så mycket det går”. Var det nån som skulle till Halmstad tro? Nej, såklart inte! Majoriteten av folket skulle till Jönköping o där stod jag. Ensam, en söndag kväll på stationen i Alvesta o visste inte vad jag skulle göra. Jag hade ingen vidare lust (eller pengar heller för den delen) att ta taxi ensam till Halmstad. Efter ännu mer lipande o ett telefonsamtal till Hampus så bestämde vi att jag skulle åka tillbaka till Älmhult. Den tågresan tog 15 minuter (!!) men lyckades ändå innehålla ännu en situation som fick mig att gråta. Eller egentligen blev jag nog helt likgiltig. Allt kändes så hopplöst. Det är tur att jag har min H som lyssnar, stöttar, tröstar o förstår. Jag LOVAR dig att vår nästa helg ska innehålla mer skratt o mindre gråt.
