Jag har blitt en periodare
Jag hade bokat mig på spinning i måndags. Jag jobbade till 17.00, somnade på bussen på vägen hem o tillbringade resten av kvällen med att städa och diska. Jag orkade inte träna.
För några veckor sen var jag ganska ledsen o kände mig lite felplacerad i Halmstad. Jag ringde hem till pappa för att gråta ut o prata lite. För det är sån jag är. Om jag är ledsen så gråter jag…rakt ut i telefonen. Varför skall jag säga att jag mår bra om jag inte gör det? Då faller ju hela den där grejen med familj. En familj ska finnas vid ens sida vad man än tar sig för, stötta, lyssna, trösta när saker är jobbigt o berömma, uppmuntra o glädjas när saker är roliga. Men hur ska de kunna trösta om de inte vet att något är fel? Ne, man måste ju berätta om man mår dåligt.
Hur som helst så kom vi fram till att jag måste börja träna igen, tre dagar i veckan utan undanflykter. Jag lyckades bra….i tre veckor. Sedan blev jag förkyld o nu har jag vart ifrån det för länge igen. Motivationen är borta. Jag har blitt en periodare.
